Det är inte svårt att se likheterna mellan dessa konflikter. Det börjar med att vi i våra ”nyhetsmedier” får höra om en avskyvärd diktator som måste bort. Vi bombarderas sedan med hiskeliga historier om vad denna regim plötsligt gör. Därefter ett snabbt militärt anfall av USA och/eller Nato. Ockupation om så krävs eller en ny sionistisk lydig regim. Vi kan sedan dra en lättnadens suck. Den onde diktatorn är död och folket ”befriat”, ”demokratin” har segrat.

Redan när USA fick igenom att agera militärt mot Libyen för att ”skydda” civilbefolkningen var det inte svårt att gissa vad som skulle hända. Vi har ju sett det så många gånger förut. Förmodligen gick FN:s säkerhetsråd med på resolutionen av två skäl; dels eftersom igen ville smutsas ned av krigspropagandan då den avlegitimerat Khadaffistyret och, två, för att alla visste att USA anfallit oavsett. Som i fallet med Irak. Där fick man ingen resolution men anföll och ockuperade i alla fall.

Det enda som var riktigt tragiskt att se var hur lättlurad opinionen i väst var. Precis som i fallet med Irakkriget där man inte fann några massförstörelsevapen överhuvudtaget. I fallet med Libyen angreps först den Libyska regeringens trupper så att de inte skulle kunna skada civilbefolkningen. Det lät ju bra om det nu var så att dessa på allvar verkligen var ute efter civilbefolkningen. Få eller inga ifrågasatte varför en regim som suttit vid makten i 33 år och gjort Libyen till det enda välfärdslandet i Nordafrika skulle göra så. Dock slutar det inte där. Nato-räderna måste ständigt följa med rebellernas angrepp på de fästen som är lojala mot regeringen. För rebellerna var så få och svaga att de inte kunde klara av det hela på egen hand.

För att rädda ansiktet på USA började Nato bomba de städer som fortfarande stod under regeringens kontroll. Givetvis dör civila i bombräderna. På vilket sätt detta skyddade civilbefolkning är oklart. Flygunderstöd räcker dock inte för att störta den Libyska regeringen utan man tvingas sätta in trupper på marken. Nato satte bland annat in brittiska specialförband som stred på marken sida vid sida med rebellerna. The Telegraph berättade om hur dessa klätt ut sig till rebeller.

Det räckte dock inte heller för att ge rebellerna segern utan Nato flygbombar i månader den Libyska regeringen. Ända in i det absoluta slutet måste man intensivt bomba varje meter som rebellerna tillsammans med de allierade specialförbanden skall erövra. Man maler ned de städer som är lojala mot Khadaffis regim till grus.

Detta borde om något göra att folk ställer sig frågan, hur stort var stödet i verkligheten för rebellerna när de inte klarade något utan intensiv hjälp från USA?

Nu är det Syrien som står på tur. Det var lika väntat som att Iran står på samma lista fast efter Syrien. Vi kan nu höra vilken hemskt diktatur det är i Syrien, ja i princip varje dag precis som i Libyen. Ett land, en regim i taget, som skall bli syndabock för all världens ondska.

Vi bombarderas med bilder och filmklipp. Ibland till och med tagna i andra länder. När vi hör om fredsaktivisterna som kämpar mot den brutala diktatorn som skjuter skarpt mot civilbefolkningen ser vi framför oss demonstranter likt de som demonstrerar mot finanssystemet i USA och som slås ned av polisen med skillnaden att de i Syrien skjuts till döds av militären.

Det är dock här man bör tänka på vad som hände i Libyen. När vi sedan hör om hur fredsaktivisterna och demokratianhängarna dödat 34 soldater och attackerat en armébas är frågan om de verkligen var så värst fredliga?

Det är nog inte en alltför vågad gissning att anledningen till att man driver fram uppror i Syrien är för att Syrien går mot Israel, stödjer Hizbollah i Libanon och har en militärallians med Iran.

Det är ganska svårt att hävda att regimen i Syrien är värre eller hårdare än den i Saudiarabien. Där skulle ingen ens kunna demonstrera. De som gjort det slutade snabbt av förklarliga skäl. De flesta försvann. I Saudiarabien har USA mängder med militärbaser som man kommer använda vid ett angrepp på Syrien. Det är också uppenbart att Syrien måste krossas innan man kan anfalla Iran, som säkerligen är slutmålet för denna omgång.

För några år sedan kunde vi höra om ”färgrevolutionerna” som genomfördes i Serbien, Ukraina, Georgien och även Libanon. Nu behöver USA olja och Israel behöver bli av med Iran innan landet blir för mäktigt. Nu kallar det för den Arabiska våren.

Låt oss hoppas att folkviljan verkligen tillåts styra i de länder vars regimer man nu störtat. I sådant fall kommer mellanöstern inte vara en så speciellt USA vänlig region i framtiden.