Massinvandringen skapar problem med arbetslöshet och dåliga studieresultat.

Dessa båda etablissemangets representanter har vid minst två tillfällen mer eller mindre av misstag råkat säga obehagliga sanningar om det nya mångkulturella Sverige och varför det inte fungerar.
Senast var det Reinfeldt som förklarade ”att det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

”Statistiken talar sitt tydliga språk. Bland inrikes födda mellan 25 och 54 år är arbetslösheten 3,4 procent”, skriver han och syftar på siffror för mars månad.

Att massarbetslösheten stigit i takt med massinvandringen från U-länderna borde inte komma som en överraskning för någon. Problemet för Reinfeldt är att han både medger det och samtidigt säger att det faktiskt finns etniska svenskar. Anders Lago, tidigare socialdemokratiskt kommunalråd har gjort samma tavla flera gånger. Särskilt underhållande var när Lago i Södertälje fullmäktige förklarade att Södertäljes skola egentligen inte är så dålig som statistiken visar, i alla fall inte om man tittar på gruppen svenska elever. Dessa har samma resultat som i andra jämförbara kommuner med bättre skolresultat.

Jag minns själv att jag reagerade direkt och gick upp i talarstolen och underströk upprättelsen.
Helt plötsligt erkände Lago att gruppen svenskar existerade och dessutom omnämndes vi i ett positivt sammanhang: Vi var bra på något, nämligen i skolan.

Givetvis får man inte säga sådant i Sverige. Att avslöja att vi svenskar finns (annat än i negativa sammanhang som rasism, trist kultur osv.) och sedan dessutom erkänna att vi besitter bra egenskaper: Att svenskar är flitiga, har låg arbetslöshet (3%) och dessutom har goda betyg i skolan är att svära i den politiskt korrekta kyrkan.

Det ligger då nämligen nära till hands att fråga varför vi skall ha en oreglerad massinvandring från MENA-länderna (Mellanöstern och Nordafrika), när det innebär en omfattande massarbetslöshet, lägre studieresultat och högre kriminalitet än om vi tagit tag i familjepolitiken och fött fler svenskar istället.

Vi kan med fog undra varför vi skall ödsla ännu fler miljarder på en politik som misslyckats i mer än 20 år?!

Stadsministerns uttalande förra veckan väcker också frågan om hur Sverige sett ut utan denna massinvandrings politik. Hade vi då haft en total arbetslöshet på endast 5%  och goda studieresultat i Sverige?

Mycket tyder faktiskt på det, även om vi endast använder oss av Reinfeldts uttalande som underlag.

Om vi dessutom (utöver den lägre arbetslösheten och bättre skolan) investerat alla de pengar som nu förslösats som storstadsmiljarder, SFI och multikulti-projekt (som det katastrofala Järvalyftet), miljarder i försörjningsstöd, på vårt land istället – Hur hade Sveriges situation inte kunnat vara idag?

De investeringar som vi då kunnat göra med dessa pengar hade med stor sannolikhet givit oss moderna och fungerande kommunikationer, en bättre sjukvård, ett heltäckande försvar och resurser till modern forskning.

Är det med detta tankesätt en så vågad slutsats att dra, att vi faktiskt haft råd med ett modernt svenskt folkhem, att vi aldrig hade behövt gå över till ett avreglerat, nyliberalt utsugarsamhälle?

Är det inte hög tid på att avveckla det experiment som inte ens statsministern längre kan förneka är en katastrof? Låt U-hjälpen finnas där den behövs: I U-länderna och inte i Rinkeby, Hammarkullen eller Rosengård.

Varje dag matas vi med ”nyheter” från och om Syrien.  Från att tidigare nästan aldrig hört talas om landet hör vi nu om dagligen om Syrien. Historien, fokuset och inriktningen går inte ta miste på. Om tar ett djupt andetag och tänker efter, känns historien inte märkligt bekant?
Varför är svenska TV-tittare måltavlan för denna rapportering och varför är Syrien så brännande aktuellt i Sverige och Europa?

Den minst sagt tillrättalagda berättelsen om den onde och brutale diktatorn som plötsligt och till synes helt utan anledning och i stor skala börjar mörda och tortera civilbefolkningen har vi hört många gånger förut, senast i Libyen. De återkommande reportagen ger oss ett stigande obehag. En historia som för att få ett lyckligt slut måste inbegripa att USA går in med bombflyg och slutligen avsätter den misshagliga diktatorn. Därefter kan vi alla dra lättnadens suck tills nästa gång en liknande historia poppar upp i media. Det intressanta med dessa historier är att de regimer som får detta drev på sig alla har en sak gemensamt: De alla har politiska, ekonomiska eller militära intressen som går på tvärs mot USA:s och Israels.

De diktaturer (några av de värsta i världen) som håller sig väl med USA och Israel kan räkna med att klara sig helt undan. Diktaturer som Qatar, Saudiarabien, Jordanien och Algeriet är alla lojala mot USA och Israel. Ett land som Saudiarabien, som hugger händer och huvuden av sina medborgare och där ingen demonstrant mot regimen skulle bli långlivad, är USA viktigaste allierade i regionen. Det är ett land som både hyser militärbaser för USA och samtidigt stödjer internationell terrorism, så låt dig inte luras att tro att det som pågår är en kamp för mänskliga rättigheter.

Rapporteringens ensidighet om Syrien är kusligt uppenbar både i de svenska och i de stora internationella medierna. I stället för ens försöka ge en objektiv beskrivning av verkligheten i dagens Syrien, ägnar de sig åt att berätta en Hollywoodsaga om en absolut god sidas rättfärdiga krig mot ondskan själv. Detta är mycket farligt, då det legitimerar nästan vilka åtgärder som helst.

Här följer några häpnadsväckande citat ur Sveriges radios nyhetsprogram ”Godmorgon Världen”, från den 16 mars. I en intervju med SR:s korrespondent Cecilia Uddén, med titeln ”Diktatorn som snart hela världen vill få bort” inleder programledaren: ”Det är mycket plågsamt att beskåda det här blodbadet. Man börjar ju undra vem den här Bashar al-Assad är för en figur egentligen” Korrespondenten svarar: ”Han är son till en despot och produkt av en blodig regim, en man som inte drar sig att iscensätta sprängattentat som dem vi såg igår mot egna säkerhets-installationer”
Det är ett ganska makabert påstående att presidenten i ett för landet extremt utsatt läge, med tusentals USA-lojala legosoldater i landet och fientliga grannländer som skickar vapen över gränserna, skulle ägna sig åt att spränga sina egna styrkor i luften med självmordsattentat. Som stöd för detta har Uddén endast utsagor från de dissidenter som hon enligt egen uppgift träffat i det ”slutna” Damaskus.

Varför är detta viktigt för oss och hur påverkar regimen i Damaskus oss och vår verklighet här,
kanske du som läser detta och redan känner att Syrien-rapporteringer står dig upp halsen, undrar?

Rapporteringen är viktig, dels för att den illustrerar just hur media och dess nyhetsförmedling styr hur vi skall uppfatta världen och styr vår syn på vad som är ont och vad som är gott.
Vi måste inse att denna typ av rapportering påverkar oss undermedvetet väldigt starkt. Det är nära nog omöjligt att inte känslomässigt påverkas av medias rapportering. Inte ens när det avslöjas att många av de så kallade ”fredsaktivisterna” som vi ser i reportagen inte är Syrier utan brittiska, amerikanska eller libyska medborgare ditresta som agenter. Denna typ av hjärntvätt är mycket effektiv. Det har bevisats att flera av bilderna och filmsekvenser som använts i rapporteringen kommer från andra länders uppror i regionen, vissa nästan ett år gamla. Inte ens när vi vet detta förändras vår känsla nämnvärt, och inte heller när personer som rebellerna benämnt som torterade och mördade framträder och berättar att de visst lever. Inte ens då kan vi skaka av oss känslan och tron på den lättsmälta och tillrättalagda historien om den onda diktatorn och de oskyldiga fredsaktivisterna. Varje dag mördas och lemlästas poliser och militärer av ”fredsaktivisterna” något som medierna i det längsta försökte mörka.
På detta sätt är nyhetsmedierna medskyldiga till att legitimera USA och Israels imperialistiska ockupationspolitik i hela västvärlden. Syrien är endast ett delmål på vägen mot Iran. Detta på samma sätt som medierna är ansvariga för att med lika vinklade reportage tvinga på oss mångkulturen i västvärlden och svärta ned alla invandringskritiker som ondskan själv.
Att i detta läge säga sanningen om vad som händer i Syrien är därmed ungefär lika populärt som att kritisera massinvandringen. Vem vill ställa sig på samma sida som en regim som vi i media fått veta att ”en hel värld vill ha avsatt”?
Oavsett kostnad måste vi i alla lägen tydligt ta avstånd från USA:s och Israel:s Imperialism. Det är en nämligen en kamp även för våra egna fri- och rättigheter. Lika måna som USA är att få vinna vårt folks stöd för sina angreppskrig är vi att stoppa dem.

Efter höstens omorganiseringar har mycket tid gått åt till utbildningar och internt arbete. Detta har tyvärr medfört att bloggen tillsammans med en hel del annan verksamhet legat på is.
Arbetet som bedrivits har i allra högsta grad varit avgörande för vår rörelses långsiktiga överlevnad. Även om frukten av allt detta interna arbetet ännu inte lanserats, så kommer vi nu in i en tid där flera stora nyheter är på väg att släppas.

En stor del av våra nya satsningar kommer att lanseras på den omfattande parti- och organisationskonferens helgen den 17-18 mars.

Med ny propaganda, omfattande IT-satsningar och en återgång till vår kärnverksamhet kan parti- och organisationskonferens bli en verkligt minnesvärd konferens och 2012 ett magnifikt kampår!

Det är också värt att notera att ett väldigt gott resultat av det interna arbetet är när det inte märks alls. Då tidningen kommer ut varje vecka, fakturor skickas ut, betalningar registreras och beställningar expedieras. Allt fungerar osynligt och gör det som skall göras. Detta har vi klarat trots att presstödsnämnden beslutade att inleda en extra granskning av oss. Vi klarade denna granskning med mycket mycket god marginal, men den medförde ett uppskjutet presstöd i tre hela månader, en enorm påfrestning för oss alla.

Tidningen växer och är nu verkligt nära att bli rekord stor

De blå backarna med tidningar på väg ut till prenumeranterna blir bara fler och fler för varje vecka -ett rekord är nu mycket nära!
Nu är ordningen återställd, presstödet tillbaka och med gemensamma ansträngningar är nu vår tidning mycket nära att nå en ny presstödsnivå! Det saknas endast ett fåtal prenumeranter. För närvarande har vi hela 1950 prenumeranter. Med ny personalstyrka på kansliet och nya rutiner kommer vi nu fokusera på mera utåtriktad verksamhet de kommande sex månaderna. Självklart innebär det även spridning av tidningen till nya läsare! <<Stöd kampen bli prenumerant du också>>
Mer tid kommer även läggas på hemsidor såväl mer uppdateringar som större uppgraderingar är på väg.

Stor tillströmning under vintern

Det har de senaste månader strömmat till många nya medlemmar och väldigt många har även kontaktat oss för att bli aktiva. Detta är väldigt glädjande och ett hopp om att vi är på väg att bryta trenden som varit de senaste åren, då nationella ständigt tappat till Sverigedemokraterna. Att SD numera är ett socialkonservativt parti och inte ett nationellt parti börjar på allvar sjunka in hos nationella som tidigare satt sitt hopp till dem. Dessa letar nu efter alternativ som faktiskt för fram deras åsikter.

Alla medlemskort för januari och februari är sedan några dagar tryckta och utskickade, även till våra nya medlemmar, tillsammans med smakprov av de nytryckta klistermärkena. Om du inte ännu är medlem i Sveriges enda Nationaldemokratiska parti -bli det nu!!

Varmt välkomna säger jag till alla medlemmar av den nationaldemokratiska rörelsen 2012. Tillsammans tar vi Sverige tillbaka!

Det är inte svårt att se likheterna mellan dessa konflikter. Det börjar med att vi i våra ”nyhetsmedier” får höra om en avskyvärd diktator som måste bort. Vi bombarderas sedan med hiskeliga historier om vad denna regim plötsligt gör. Därefter ett snabbt militärt anfall av USA och/eller Nato. Ockupation om så krävs eller en ny sionistisk lydig regim. Vi kan sedan dra en lättnadens suck. Den onde diktatorn är död och folket ”befriat”, ”demokratin” har segrat.

Redan när USA fick igenom att agera militärt mot Libyen för att ”skydda” civilbefolkningen var det inte svårt att gissa vad som skulle hända. Vi har ju sett det så många gånger förut. Förmodligen gick FN:s säkerhetsråd med på resolutionen av två skäl; dels eftersom igen ville smutsas ned av krigspropagandan då den avlegitimerat Khadaffistyret och, två, för att alla visste att USA anfallit oavsett. Som i fallet med Irak. Där fick man ingen resolution men anföll och ockuperade i alla fall.

Det enda som var riktigt tragiskt att se var hur lättlurad opinionen i väst var. Precis som i fallet med Irakkriget där man inte fann några massförstörelsevapen överhuvudtaget. I fallet med Libyen angreps först den Libyska regeringens trupper så att de inte skulle kunna skada civilbefolkningen. Det lät ju bra om det nu var så att dessa på allvar verkligen var ute efter civilbefolkningen. Få eller inga ifrågasatte varför en regim som suttit vid makten i 33 år och gjort Libyen till det enda välfärdslandet i Nordafrika skulle göra så. Dock slutar det inte där. Nato-räderna måste ständigt följa med rebellernas angrepp på de fästen som är lojala mot regeringen. För rebellerna var så få och svaga att de inte kunde klara av det hela på egen hand.

För att rädda ansiktet på USA började Nato bomba de städer som fortfarande stod under regeringens kontroll. Givetvis dör civila i bombräderna. På vilket sätt detta skyddade civilbefolkning är oklart. Flygunderstöd räcker dock inte för att störta den Libyska regeringen utan man tvingas sätta in trupper på marken. Nato satte bland annat in brittiska specialförband som stred på marken sida vid sida med rebellerna. The Telegraph berättade om hur dessa klätt ut sig till rebeller.

Det räckte dock inte heller för att ge rebellerna segern utan Nato flygbombar i månader den Libyska regeringen. Ända in i det absoluta slutet måste man intensivt bomba varje meter som rebellerna tillsammans med de allierade specialförbanden skall erövra. Man maler ned de städer som är lojala mot Khadaffis regim till grus.

Detta borde om något göra att folk ställer sig frågan, hur stort var stödet i verkligheten för rebellerna när de inte klarade något utan intensiv hjälp från USA?

Nu är det Syrien som står på tur. Det var lika väntat som att Iran står på samma lista fast efter Syrien. Vi kan nu höra vilken hemskt diktatur det är i Syrien, ja i princip varje dag precis som i Libyen. Ett land, en regim i taget, som skall bli syndabock för all världens ondska.

Vi bombarderas med bilder och filmklipp. Ibland till och med tagna i andra länder. När vi hör om fredsaktivisterna som kämpar mot den brutala diktatorn som skjuter skarpt mot civilbefolkningen ser vi framför oss demonstranter likt de som demonstrerar mot finanssystemet i USA och som slås ned av polisen med skillnaden att de i Syrien skjuts till döds av militären.

Det är dock här man bör tänka på vad som hände i Libyen. När vi sedan hör om hur fredsaktivisterna och demokratianhängarna dödat 34 soldater och attackerat en armébas är frågan om de verkligen var så värst fredliga?

Det är nog inte en alltför vågad gissning att anledningen till att man driver fram uppror i Syrien är för att Syrien går mot Israel, stödjer Hizbollah i Libanon och har en militärallians med Iran.

Det är ganska svårt att hävda att regimen i Syrien är värre eller hårdare än den i Saudiarabien. Där skulle ingen ens kunna demonstrera. De som gjort det slutade snabbt av förklarliga skäl. De flesta försvann. I Saudiarabien har USA mängder med militärbaser som man kommer använda vid ett angrepp på Syrien. Det är också uppenbart att Syrien måste krossas innan man kan anfalla Iran, som säkerligen är slutmålet för denna omgång.

För några år sedan kunde vi höra om ”färgrevolutionerna” som genomfördes i Serbien, Ukraina, Georgien och även Libanon. Nu behöver USA olja och Israel behöver bli av med Iran innan landet blir för mäktigt. Nu kallar det för den Arabiska våren.

Låt oss hoppas att folkviljan verkligen tillåts styra i de länder vars regimer man nu störtat. I sådant fall kommer mellanöstern inte vara en så speciellt USA vänlig region i framtiden.

Att skapa sensation genom att förespråka något som är helt absurt eller debattera något för att bara provocera brukar på Internet kallas för att man trollar. Personen skapar en debatt med en fiktiv grund tex. genom att hitta på något absurt som sedan folk lägger ned tid på att diskutera kring.

Idag gjorde Görna Persson Sveriges fd detta statsminister med all sannolikhet just detta. ”Dyrt fört Sverige att stå utanför euron” säger Persson till bland annat SVD. Läs artikeln här http://www.svd.se/naringsliv/goran-persson-dyrt-for-sverige-sta-utanfor-euron_6641320.svd

Fascinerande och minst sagt absurt, samtidigt som Sverige har Europas kanske lägsta ränta för att hela världens finansmarknader konstaterar att Sverige slipper dras ned av den ekonomiska instabilitet och stora skuldbörda som präglar Euroländerna eller Eurozonen som det heter på EU språk.

Persson lyckas dessutom med mästerstycket att både varna för att Sverige som litet land inte är starkt nog att stå utanför samtidigt som han tar Schweiz som varnande exempel. Men Schweiz är ju ett exempel på ett land som genom att stå utanför är så starkt ekonomiskt att hela den internationella finansvärlden slåss om att placera pengar i just Schweiz.

Är det någon gång vi faktiskt kan ha sparat riktigt mycket pengar så var det med stor sannolikhet att vi inte gick med EMU och därför inte kan krävas att vi skall skuldsätta oss upp över öronen för att vara med och betala till bl. a. Italiens statsskuld på ofantliga 19.000 miljarder.

Göran Persson tror att ett svenskt EMU medlemskap är nära förestående. Det tror inte jag. Att försöka gå med i en valutaunion som allt flera bedömare på marknaden börjar spekulera i att den faller sönder låter som både politiskt och ekonomiskt självmord. Till och med Tysklands regeringsparti börjar fundera på hur man kan lämna valutaunionen. Att ens föreslå en omröstning i Sverige idag är det samma som att på förhand förlora nästa val.

Hur Euroländerna skall kunna stödja Irland, Spanien, Italien, Portugal och Grekland samtidigt som de redan belånat sig så mycket att de inte ens har pengar att stoppa i sin egen stabilitetsfond är en gåta. Men en sak är jag säker på om ECB skall användas till att hosta fram alla dessa tusentals miljarder som försvunnit genom att låta sedelpressarna gå är inte EMU ett projekt som vi borde knyta vår valuta till.
Euron säga vad man vill men den har inte alls rollen som dollarna har, som referensvaluta och inte ens USA kan fortsätta att trycka pengar hur mycket som helst redan nu har Kina börjat minska sin exponering mot USA och satsar på Guld i stället för dollar.

Använd ECB för att köpa ut Italien tillsammans med resten av PIIGS länderna som kommer ha recession i åratal=> 1 EURO = 4 kr = hyperinflation i ”eurozonen”

WOW dags att gå med Persson? -låt oss slippa! Eller gjorde jag just det trollet ville diskuterade det absurda inlägget?

Efter att Sverigedemokratisk ungdom (SDU) skrivit en debattartikel i Aftonbladet om Sverigedemokraternas (SD) inställning i palestinafrågan är debatten inom partiet i full gång.

”Dessutom förstår jag om folk lämnar på precis samma sätt som jag nu förstår om vissa andra element tillkommer. Mer ND/Jobbik-anda, mindre DF/PVV/sannfinländarna/UKIP-anda”, uttalade sig Kent Ekeroth.

Ekeroth, som har starka etniska band till Israel, ryser säkert över artikeln som SDU publicerat och känner tydligt igen den nationalistiska politik som Nationaldemokraterna och hela Alliansen av Europas nationella rörelser driver: Varje folks rätt till sitt land. I artikeln framgår SDU:s tolkning om varför moderpartiet gång på gång intar en ”villkorslös pro-Israelisk” hållning. SDU anser att detta beror på ”ett fåtal företrädares högljudda personliga agenda.”

Politiskt intresserade utanför Sverigedemokraterna måste nog fråga sig om SDU grundar detta på något som vi andra inte vet eller om det är någon form av önsketänkande som man beskriver, efter att SD:s riksdagsgrupp beslutade att inte ens erkänna en Palestinsk statbildning. Det anmärkningsvärda beslutet står hela partiledningen bakom, såväl partistyrelsen som riksdagsgruppen. Det är svårt att se hur detta kan anses vara resultatet av endast ett fåtal företrädares högljuddhet.

Inför valet 2010 förklarade Jimmy Åkesson att SD inte kommer presentera någon utrikespolitik i någon fråga. Detta trots att utrikespolitiken och omvärldshändelserna i högsta grad påverkar vårt land och vår utveckling. ”Våra väljare tycker inte att de frågorna är viktiga”, sade partiledaren Jimmie Åkesson”. Några månader senare går Kent Ekeroth, ett av SDs absoluta toppnamn, ut i media och tar kraftfull ställning för Israels sjöröveri av hjälpfartygen i hjälpsändningskonvojen Ship to Gaza och mördandet av nio turkiska hjälparbetare.

Det är bra att SDU liksom Nationaldemokraterna uppmärksammar den uppenbara inkonsekvensen i ett parti (sannolikt det enda egentliga partiet i Sverige som enligt egen utsago inte tar ställning i någon utrikespolitisk fråga) gång på gång backar SD upp Israel offentligt och tar avstånd från palestiniernas rättigheter. SD har således i praktiken en enda utrikesfråga och det är vad som för stunden är bäst för staten Israel. Det är anmärkningsvärt och faktiskt obegripligt ur ett svenskt perspektiv.

 Inom Sverigedemokraterna ifrågasätts nu vilket stöd artikeln verkligen har inom SDU och många anser att SDUs medlemmar borde fått röstat om i saken och inte blivit påtvingade en åsikt av förbundsstyrelsen. De som sitter i SD-ledningen verkar vara av åsikten att något så hemskt som en lösning som innebär att palestinierna får en egen stat och slutar vara inlåsta i ett ockuperat område, knappast kan ha stöd hos SDU:s medlemmar. Det är nog inte en diskussion som SD:s partiledning inte bör ta. SD:s medlemmar har aldrig och kommer aldrig få rösta om partiets pro-Israeliska och pro-sionistiska åsikter.

Att villkorslöst stödja Israel innebär att stödja återkommande övergrepp mot folkrätten, olagliga bosättningar på ockuperad mark, ständiga bombräder och hot om våld mot grannländer samt hemliga atomvapen och så vidare. Knappast något som vanligt folk gör. Nej, stödet för Israel är ett stöd som kommer från överheten, etablissemangspersoner, kulturpersonligheter och proffstyckare.

Låt gärna era medlemmar rösta om det villkorslösa stödet för Israel SD, vi ser fram mot resultatet!

I Sverigedemokraterna kommer det förmodligen inte att gå att ändra denna pro-Israeliska inställning med mindre än att hela den sittande partiledningen och större delen av riksdagsgruppen byts ut. I ljuset av detta är frågan; driver SDU linjen för att kunna attrahera nationella ungdomar och lura in dem i SD? – Eller är det av ungdomlig idealism och naivitet?  Endast framtiden kan ge oss svar på frågan.

I en tid då hela det ekonomiska systemet skakas i sina grundvalar nästan dränks vi i ekonominyheter. Att vi är på väg in i den värsta lågkonjunkturen på decennier är allt flera bedömare överens om. Anledningen till lågkonjunkturen denna gång står närmast finna i det ekonomiska systemets grundkonstruktion. Tecknen på att det rör sig om just ett systemfel syns på allt fler håll guldet rusar i pris jämfört med USA dollarn och statsskulderna växer när regeringarna i desperation sjösätter allt större stimulanspaket. Ett scenario med stigande inflation kombinerat med stigande arbetslöshet och recession i ekonomin kan mycket väl bli slutet på det nyliberala ekonomiska experimentet.

Ett pensionssparartipps i ekonomiska orostider

Den som vill garantera sig en pension bör pensionsspara i ädelmetaller eller diamanter. Att köpa Guld är något som allt fler upptäckt, man skall dock se upp pappersguld eller papperssilver är det bankerna kommer försöka lura på dig, eller ännu värre att placera i en råvarufond. Låt dig inte luras det finns redan mer papperssilver än verkligt silver i hela världen. Detta är också en del i det nyliberala ekonomiska pyramidspelet.

Det pågår en massiv misskreditering av guldets långsiktiga värde, att det inte har ett tydligt industriellt värde annat än i smycken och viss elektronik kan du sprida ut riskerna i din pensionsbesparing med flera olika metaller silver, guld, platina och varför inte diamanter.

För många som är inkörda på pengasystemet låter det kanske som ett märkligt och nästan obskyrt sätt att spara till sin pension, men betänk att de pengar som vi har idag inte motsvaras av något annat verkligt värde än folks tro på det finansiella systemet, som i sin tur är beroende av eviga tillväxt. Litar du själv på ett sådant system?

Om inte är det ganska lätt att man sparar några hundralappar varje månad när man har tillräckligt mycket köper man en tacka sedan lägger man den t ex. i bankfacket. Det enda du måste tänka på är att spara alla kvitton på dina inköp för när du säljer guldet, silvret i en framtid måste du deklarera hur mycket värdet ökat jämfört med när du köpte in det och betala 30% skatt på ökningen.

Ingen folkomröstning i Grekland

Risken att grekiska folket inte ville betala ännu mer till bankerna blev för stor. Greklands premiärminister Giorgos Papandreou offras politiskt och får efter en hård grillning i Cannes ta tillbaka förslaget om folkomröstning. Papandreou vågade inte trotsa världssamfundet och nu är hans politiska karriär med all sannolikhet över. Den globala finanseliten tycks ha vunnit en seger denna gång, men kommer grekiska folket, vara lika lätt att tysta?

Det har fattats flera genomgripande politiska beslut som alla gått i en och samma riktning de senaste decennierna.  Dessa beslut kommer allt raskare och kliven blir allt större; EU, avregleringar och vipps utan att folket fått säga något, är Sverige i praktiken ett nyliberalt, mångkulturellt NATO land.

Det är också uppenbart att denna politik, trots att den i praktiken visat sig vara katastrofalt ickefungerande och direkt skadlig för befolkningen inte får kritiseras. Den skall heller inte få förändras. Den nyliberala ideologin tävlar allt mer med kommunismen i dogmatik.

Låt oss titta på EMU; ett projekt som innebär att en monetär union infördes i Europa. Redan innan EMU infördes konstaterade akademisk expertis, statsvetare med flera att projektet inte var genomförbart utan en gemensam finans- och skattepolitik i Europa. Eller för den skull, utan ett system för att hantera såväl krisande banker som att olika medlemsländer har helt olika konjunkturer samtidigt i eurozonen. Att en valutaunion bestående av länder med helt olika näringslivsstrukturer och finansiella förutsättningar skulle leda till att vissa länder hamnade i ”källaren” på grund av valutaunionen varnade många för. Där är Grekland idag.

I en slående kommentar som belyser just detta säger SEB: s Styrelseordförande Marcus Wallenberg

”… men för många av länderna, såsom Frankrike och Tyskland som har varit igenom så många konflikter är det här inte bara dagspolitik. Det här är frågan om att fortsätta att få ett enat Europa”.

Det spelar således ingen roll för etablissemanget att projektet först teoretiskt döms ut och sedan i praktiken visar sig vara just katastrofalt. Att få ett ”enat” Europa (läs driva på globaliseringen) utgör ett självändamål så viktigt att om det i praktiken inte fungerar är i sig betydelselöst.

Låt oss titta på en annan ”reform”, som också är en nyliberal dogm, som visat sig vara entydigt negativt för folket, avregleringen av elmarknaden. Sedan avregleringen 1996 har elpriset fördubblats. Hela systemet som infördes är till för att gynna storföretagen, på folkets bekostnad.  Själva handeln hålls till och med hemlig och ingen kan se vem som köper av vem. Ingen skulle acceptera en hemlig handel på Stockholmsbörsen, men med vår el går det bra. Där är de ju bara folket som drabbas.

Men EU vill driva avregleringspolitiken vidare. Nu delar man in Sveriges elmarknad i olika zoner för att ytterligare minska möjligheten att svenska el-kunder kan dra nytta av landets välfungerande energiproduktion. EU kommer nämligen arbeta för en helt integrerad el-marknad i Europa. Länder i södra Europa, som har ett varmt klimat och inte alls samma behov av energi, och som aldrig investerat i någon mer omfattande kraftproduktion skall belönas med samma pris som länderna i norr. Vi får betala skillnaden med massivt högre elpriser.

Så när regeringen nu äntligen tvingats till att utreda avregleringen skall vi inte räkna med att förslaget blir en återreglering av el-marknaden, bara för att det skulle vara en bättre lösning. Nyliberalernas dogmer föreskriver att reglering och demokratiskt inflytande är något dålig som skall bort, oavsett om det visar sig i praktiken fungera bättre.

För att få en politik som står på folkets sida måste vi bryta med nyliberalismens dogmer!